Äntligen är mina nätter över. Jag har jobbat klart alla nätterna nu, och har bara sju dagar kvar,sedan börjar skola igen. Inte klokt vad tiden går, det var ju inte länge sedan som jag började på jobbet, nu ska jag snart sluta. HEMSKT! Jag vill gärna vara kvar, men jag behöver såklart utbildningen, och när den är klar är jag undersköterska=). Lite bättre betalt än vårdare. Jag har inte skrivit så mycket på sista tiden, det är för att man pallar inte starta datorn och sen sitta vid datan när man är trött, och det vet alla ju, men så tänkte jag att idag ska sitta där, för tacka gudarna att jag är ledig imorgon. Annars blir man nog lite knäpp när man jobbar natt sen går på direkt dagen efter. Nej usch.
Igår var min saknad efter Dan riktigt stor. Jag saknar honom nått enormt. Jag vet inte vad jag ska ta mig till alla gånger. Jag satte mig i soffan på jobbet och tårarna bara rann längs kinden på mig. Jag ville bara se honom, så jag tog upp min plånbok och tittade på bilden jag har, och såklart grät jag ännu mera. Såklart har det funnits såna dagar innan, men igår var den som mest jobbig.
Jag skulle verkligen göra vad som helst för att få tillbaka honom som en frisk pojke då, och hade ínte det gått så hade jag önskat att jag fick se honom på min födelsedag, som närmar sig allt mer, okej det är 2 månader dit, men det är klart att man längtar, och lite planerar man inför den ju.
Får se om det händer något. =)
Nej nu har jag inget mer att skriva denna gången.
Ni får ha det så bra
/Stephanie
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.