1år och 3 månader

Idag är det numret som jag aldrig vill ska komma. Det är 1år och 3 månader idag som älskade lillebror flög till en mycket bättre värld. Där han slipper allt ont och inte ha några plågor alls. Jag vet bara min saknad efter honom bara växer varje dag. Går inte en natt för han sitter i mina drömmer och lyssnar på film med mig som han och jag gjorde, alltid när det kom musik, så sjöng jag för honom. Var alltid så glad över att kunna få honom att skratta när han hade som värst. Det gör ont i hjärtat att se min mamma må så som hon gör. Jag ser det varje dag hon försöker skaka av det, precis som jag. Vi är ju släkt. Min pappa ser man också att han mår dåligt, vi i familjen ser ju det, men han är bättre ändå att dölja det än mamma. Jag känner det att jag inte kan gråta, jag vill vara den som är stark och hjälpa dem. Mina föräldrar har hjälpt mig med stora bekymmer, vilket jag är så oehört tacksam över.
När min saknad efter lille Dan blir allt för stor, och jag inte kan hålla in mina känslor kommer dem ut på fel sätt. Som bland annat att jag får ett utbrott, och då går det ut över mina föräldrar, och det blir på ett väldigt fel sätt. Men det är aldrig något illat mot dem. Jag vet bara aldrig hur jag ska kunna stänga in känslorna, jag vill inte sitta och gråta, jag vill vara glad, men var gång jag ler, så är det mest när jag har ett bra minne när Dan levde. Såklart när jag gör roliga saker med mina underbara vänner och familj.
Nej nu måste jag sluta skriva, för annars sitter jag snart här och gråter hemma hos Anela, och det känns inte bra.

Ska ut till B2 nu ikväll. Ha en bra lördagkväll.
/Stephanie