19/12-09

Nyligen läste jag ett slags minne eller vad man ska säga, men det handlade om Dan, det hette Dans sista 4 veckor i livet, det var rikigt hemskt. Jag fick läsa nu hur dåligt hade han mådde, fick läsa om hur mycket han led, och att han höll på att försvinna från oss redan på min student.
Bara sitta läsa om det får se hur dåligt min mamma mådde och mår idag, det var minst lika jobbigt. När jag läste detta, så kände jag bara, hur mycket har inte jag ljugit för min lilla syster, med det så menar jag att jag har ljugit om Dan, att han kommer att klara sig, och han kommer hem snart, men så fel man kan ha.
Bara den känslan sitter kvar än idag när han åkte in till MAS sjukhuset i Malmö, dagen innnan sin operation, för man läggs ju in dagen innan man ska opereras, och redan då, visste både mamma, jag och pappa, att detta är sista resan nu. Dan kommer inte klara detta, han orkar inte, jo kroppen gör men hjärnan gör inte det. Just det ville vi alla tre ha fel, men så rätt vi fick.
Jag kommer också ihåg hur mamma och pappa ville hålla mig borta från Dan efter att han hade opererats, men tillslut gick det inte, jag sa att jag vill in till min lillebror, i huvudet tänkte jag jag vill in och se min lillebror innan han lämna oss för alltid. Alltid vid min sida när jag behövde så fanns det alltid en helt snäll och underbar människa jag kunde komma till, och som kom till mig när jag behövde henns, det var ju såklart lilla Evelina, jag är så tacksam över allt du har gjort för mig.

Detta var ändå i början av hela denna resan, men som jag sa innan, jag kan inte fatta att min bror mådde så dåligt, idag mår han inte dåligt, hoppas jag ialla fall.

Nej, nu känner jag bara att jag måste pigga upp mig lite.
Jag ska kolla på film, sen bara dega i soffan hela dagen, det är en sådan dag känner jag=).

Ha det så bra!

/Stephanie