9/2-10

Jag vet inte riktigt hur jag ska berätta, men jag känner mig nere, och har gjort det en tid igen, vilket jag är fruktansvärt trött på. Jag känner mig ensam, och jag vet att jag inte är ensam, men känner mig så i alla fall. Den enda gången jag känner att jag kan slappna av, det är på praktiken, för där man kan liksom ta det lugnt, och slippa tänka på allt annat som händer runt omkring en.

Den 28 mars kommer allt snabbare, och bara jag tänker på det får mig nästan att gråta, i år skulle min lillebror fyllt 18år, men så länge fick han inte leva sitt liv. Men skulle han få leva idag, så skulle han vara en frisk pojke, jag vill ju inte ha han i livet när han mådde som han gjorde, det gjorde bara ont i mitt hjärta, och i min själ när man såg honom på det viset. Men saknaden efter honom är jobbig, precis som innan.

Satt precis och läste mammas "dagbok" om min brors sista fyra veckor i livet, direkt när jag kom till den 12:e, så blev mina ögon helt vattniga.

Det har snart gått två år, och jag kan fortfarande inte fatta att jag aldrig får se min lillebror igen.

När det är så här jobbigt, det är då jag känner mig så ensam, känns precis som jag inte har någon i hela världen.

Jag vill aldrig känna mig ensam, aldrig. Jag vill känna mig trygg i mig själv och älskad, och jag vet att jag är älskad, men när man känner så här, så finns det inget i huvudet.

Nej, nu har jag gnällt för mycket så det räcker.

Ha det bra.

/Stephanie